home

projects

about

links

I Stockholm pågår, fortfarande, på Historiska museet en utställning som är en av de märkligaste jag någonsin har sett. Det är Hanna Sjöbergs installation Rent bord skall göras. Titeln är ett citat från Winston Churchill - och här är det fråga om hur tyskarna skulle förflyttas västerut från Polen efter andra världskriget. Det handlar om tio eller kanske femton miljoner människor, "Bort med dem" - kort sagt. Inga tyskar skulle få vara kvar i det som en gång var Östra Preussen och Schlesien!

Utställningen berättar egentligen inte alls om hela den stora folkförflyttningen, den tar istället sin utgångspunkt i den lilla staden Küstrin, där Hanna Sjöberg har varit ett slags privatarkeolog under 1990-talet. Küstrin ligger vid floden Oder och var under den tyska tiden en starkt befäst ort - på vägen mellan Berlin och östområdena. Idag finner vi Küstrin i Polen som Kostrzyn. Eller rättare sagt - vi finner inte staden alls. Den blev nämligen totalförstörd i krigets slutskede när sovjetarmén stormade fram mot Berlin. Rent bord skulle göras, inte sten på sten kvar.

Men några rester finns ändå. Och det är bland dem som Hanna Sjöberg har letat. Hon har hittat bitar av porslin från en kaffeservis, hon har funnit rostiga burkar, hon har sett lämningarna av kakelgolv, övervuxna trädgårdsgångar, trappor som inte leder någon vart. Hon fotograferar och hon dokumenterar. Människor har en gång levat i Küstrin. Det är de här skärvorna av liv som hon ställer ut i montrar på ett museum idag, snart sextio år senare. Men det är inte en utställning som blir museal: den är, tvärtom, högst personlig och visar på hur man som privatmänniska plötsligt kan bli drabbad av historien. Historia som ett slags anti-monument. Och spillrorna från det förstörda Küstrin kompletterar Hanna Sjöberg med vykort från förr - vykort med både fram- och baksidor. Från taket hänger texter om tiden: där samsas Theodor Fontane och Adam Zagajewski, tyskt och polskt.

Detta är en mycket allvarlig utställning. Den kan bli början till ett nytt diskussionsämne också i Sverige - hur ska vi förhålla oss till de nya gränserna som ritades upp 1945? Var det nödvändigt att förflytta alla dessa människor? Och hur ser vi på det idag, i ett nytt Europa, som strävar efter att ta bort alla gränser - åtminstone i den här världsdelen. En dag under utställningen arrangerade Historiska museet, lämpligt nog, en paneldebatt om de här frågorna. Hanna Sjöberg var med, men där satt också ett par professorer från Tyskland och Polen. Ämnet var förstås ’försoning’ och ’förståelse’. Båda intygade att förhållandet mellan Tyskland och Polen numera, förmodligen, är bättre än någonsin. Men under den officiella ytan finns, förstås, fördomarna kvar. Tyskar kan anse att polacker är lata och att de för det mesta håller på med att smuggla cigarretter över Oder. I Polen kan man mena att de flesta tyskar fortfarande är rovgiriga nazister. Det här är folkliga, populistiska åsikter som kommer att få sin betydelse i framtiden när EU blir större. Hur blir det egentligen med den fria arbetsmarknaden? Och kommer man att få köpa mark hur som helst överallt? Till exempel polsk mark i Schlesien om man är tysk?

Men det var någonting annat, också, med debatten om fördrivningen och försoningen. Göran Rosenberg, som ledde diskussionen, försökte ta in Förintelsen i sammanhanget. Men Förintelsen är naturligtvis en helt annan fråga och är inte jämförbar. Inte passar det heller att tala om ett gemensamt europeiskt minne där den svenska steriliseringspolitiken skulle vara utslag av samma rensningsiver som folkfördrivningen. Och en smula typiskt är det väl också för en debatt i Sverige om tyska och polska ting att Göran Rosenberg plötsligt kom på sig med att tala engelska på podiet!

Och så är det detta med glömskan. I och för sig kan man ju faktiskt ha rätt att få glömma alla hemskheter och övergrepp i historien. Men om man nu inte vill göra det så ska man heller inte briljera med sin okunskap. Om folkförflyttningarna i Europa efter andra världskriget heter bland svenskar ofta att "det visste vi inte", "det kände vi inte till". Detta "vi visste inte" betyder ju för det mesta "det har vi inte brytt oss om att ta reda på". Och det var precis vad Anders Clason, förre kulturrådschefen mm., som reste sig upp ur publiken och sade. Att Polens gränser flyttades västerut efter andra världskriget är väl ingen nyhet. I skolan fanns det massor av kartor med röda pilar som visade exakt hur det gick till. Och "displaced persons" kände alla den gången till vad det var.

Men det märkligaste av allt under diskussionen om Hanna Sjöbergs utställning var att ingen, varken på podiet eller bland publiken, nämnde Stalins namn eller ortsnamnet Jalta. Det är ju faktiskt inte tyskarnas och polackernas fel att deras gränser ser ut som de gör idag. Den nya europeiska kartan ritades upp vid Jalta-konferensen av segrarna i kriget - USA, Storbritannien och Sovjetunionen. Det var Stalins linje att de gamla östpolska områdena skulle införlivas med Sovjetunionen - och att Polen skulle kompenseras med tyska områden i väster. Detta för att Ryssland i framtiden skulle ligga på längre avstånd från Tyskland och därmed bli tryggare. Det var den politiken som bestämde Küstrins - eller Kostrzyns - öde.

Och det är därför som Hanna Sjöberg bara kan gräva fram gamla sönderslagna kaffekoppar ur ruinerna.

Lars Erik Blomqvist
OBS Kulturkvarten
Sveriges Radio, februari 2002