| Hanna Sjöberg | ||||||
| I spåren av en utplånad stad | ||||||
"På andra sidan Oder, där Warthe rätvinkligt mynnar in mellan båtvarv och ängar, ligger Küstrin. Ett genom århundranden ofta omnämnt namn i Tysklands historia, ofta men sällan med glädje. Något dystert och hemskt vilar över namnet och för mitt inre ser jag platsen som under en evig novemberhimmel.” I mars 1993, for jag för första gången de tio milen rakt öster ut från Berlin till Küstrin som ligger på andra sidan Oder, alldeles bredvid den då nyöppnade polsk-tyska gränsövergången. Då fanns där ingen stad att se, allt var övervuxet. Här och var fanns ett slags vilda koloniträdgårdar. Området var oländigt, det var svårt att ta sig fram. Men inne i buskagen var det liksom omrört, uppgrävt och övervuxet och i det stripiga gräset låg porslinsskärvor, fler och fler. När jag väl hittat dem var de överallt, som när man plockar murklor eller trattkantareller, och samma samlarinstinkt kom fram, plocka, vända upp, plastpåsen som varit till smörgåsarna att stoppa i. Och samtidigt såg jag att marken där skärvorna låg inte var mark, det var övervuxet tegel. Men strukturen av en stad kunde man inte se. På vårvintern 93 var Küstrin verkligen en försvunnen stad. Det var en plats som man kunde tänka sig inte hade funnits. Det enda som talade emot det var alla porslinsskärvorna i gräset. Fascinationen av platsens motsägelse kombinerades med det som var att höra från krigets Jugoslavien: Om nerbrända byar och till minsta sten bortfraktade moskéer. Den ytterligt konkreta utplåning av det som funnits så att man skulle kunna säga att det inte hade funnits. Küstrin blev till Vukovar. Att samla, säger man, ger tröst. Det gripbara ger ett sken av nåbarhet. Men det förlorade Küstrin förblir onåbart. I femtio år hade porslinsskärvorna, kakelresterna och den rostiga kastrullen legat i marken under det stripiga gräset innan jag hittade dem, grävde upp dem och lät dem visa sig i min installation. Men är det möjligt att med hjälp av något upphittat visa något försvunnet? Skärvan är tallrikens citat och lyft in i vår fantasi åberopar den helheten, dess mönster känns igen; sådana koppar, en sådan servis hade vi då. Eller skulle jag gärna vilja ha haft. Men skärvan står också för förstörelsens akt: krossad servis, apokalyps, förlorad vardag. Med fynden, kaklen, skärvorna av porslin och glas som jag hade samlat ville jag duka ett bord. Till en början ställde jag mig några triviala frågor: var är bordet till alla dessa skärvor som överallt sticker upp ur den övervuxna marken? Var är skåpet i vilket de stod en gång? Var är kvinnan som diskade dem och barnen som åt på dem? Och var är husen som de bodde i? Ju längre jag höll på med materialet, desto mera utvecklades det till en iscensättning av privatminnen, av minnen som jag inte hade personligen, som jag först fick utforska och konstruera. Det dukade bordet i mitten blev tomt, denna installation handlar om en tabula rasa ett rensat bord. I installationen ingår textcitat. Till skillnad från fotografierna och objekten som alla är från Küstrin kommer citaten utifrån. De pekar på parallella förluster och öden och på den historiska realitet som är grunden för förstörelsen. De visar Küstrin som ett exempel för traumatiseringen och tabuiseringen av fördrivningarna och utrensningarna. Ett citat är ett stycke text ryckt ur sitt sammanhang som fogats in i ett nytt sammanhang, det har en aura av autenticitet men är en kvarleva från det förflutna. De i sig motsägelsefulla texterna ska ses som egna fristående konstverk som jag har valt och lånat in till installationen. På så sätt blir fragmentet, den enskilda skärvan, både en del av helheten och det brustna, både kittet och friktionsytan. Installationen har visats på olika håll och förändrats efter respektive plats historia och rumsliga förhållande, till utställningsortens Genius Loci. Samtidigt har själva Küstrins gamla stad börjat förändras. Den plats jag kom till 1993 finns inte längre. Sedan 1995 grävs stadens ruinrester fram. Utanför ruinområdet finns numera både McDonalds och en bensinstation och hela tiden byggs gränsövergången ut och äter sig in i den gamla stadens ruinområde. Hanna Sjöberg Publicerat i Rent bord ska göras... Historiska museet, Stockholm 2001
|
||||||
 |
||||||