morfarskalejdoskopet

För några år sedan hittade jag i sommarstugan på Gotland en pärm med negativ i gulnade negativfickor, mellan varje blad med negativ fanns en maskinskriven halv A4 sida, delad på längden, med korta bildnotiser. Bilderna är från 1950- och början av 1960-talet och de är tagna av min morfar Bengt Ljunggren. En dold bildskatt, negativ i icketransparenta fickor är svårtillgängliga bilder. Jag kunde titta på dem först efter att ha skannat in alla negativen så att jag hade dem digitalt i datorn.

Bengt Ljunggrens bilder är en blandning av arbete och privatliv utan någon som helst uppdelning. Han var agronom och inte fotograf till yrket och bilderna är från hans vardag, framförallt hans arbetsvardag. Han dokumenterade sin krets med kollegor på studieresor, undersökningar och aktionsdagar och han har fotograferat hästar och får. Bland de över tvåtusen negativen i pärmen finns hundratals hästbilder. Hästarna står uppställda i profil, gigantiska blankpolerade ardennerhästar eller små toviga gotlandsruss. På en del bilder finns familjemedlemmar med ute hos russen på Lojstahed. Annars är familjen vid sommarstugan, sommar efter sommar läser de tidningen halvliggandes i sina solstolar.

Bengt Ljunggren verkar ha haft med sig kameran jämt och han tycks ha tagit sina bilder omärkligt, som snapshots, när folk var i aktion; några män tvingar i ett får någonting, andra är på väg ut i hampafälten, på kafferepet sitter de med lyfta koppar. Mycket sällan hittar jag en bild där en grupp människor ställt upp sig för att bli avfotograferade. Det ger föreställningen av att de fotograferade var omedvetna om fotografen, ja fotografen, min morfar, blir i det närmaste osynlig. Fanns det en tom plats för fotografen vid kaffebordet? Men han är ändå närvarande i sina bilder, inte sällan finns fotografens skugga med i bilden. Bilderna förmedlar via kameran hans blick. Att fotografera innebär att vara en icke ingripande iakttagare skriver Susan Sontag och att iaktta förutsätter en viss distans till det man ser. Bilderna här är tagna av en av aktörerna, min morfar var ju med som husdjurskonsulent på baggedagen eller hästpremieringen men som fotograf vid samma tillfälle tar han ett steg tillbaka och skapar därmed den för den fotografiska estetiken viktiga distansen.

Kanske ger tidsavståndet fotografierna ett nytt estetiskt värde. Bilderna blir med tiden allt mindre privata eller snarare: det privata förlorar betydelse. Aktörerna på bilderna blir representanter för sin grupp och sin tid; männen i hattar på fälten blir tidstypiska jordbruksexperter och familjemedlemmarna vid sommarhuset blir semesterfirare från sextiotalet. För betraktaren är det är inte längre viktigt om en bild är tagen det eller det året, tiden flyter ihop. Bilder från olika år, från olika händelser kan korrespondera med varandra och låta nya berättelser uppstå. Ett fotografi är ett fragment som med tiden mister sin förankring och kommer på drift skriver Susan Sontag. Det blir öppet för andra, nya tolkningar.

Att idag kunna sitta framför datorn och se bilderna i hög upplösning på bildskärmen är som att titta på dem med förstoringsglas. Som med en kikare går det att se in i bilden och hitta detaljer, jag kan fascineras av det tidstypiska tygmönstret på någons klänning, jag kan se personer vars drag jag känner igen, är det inte mina föräldrar som unga på russpremieringen 1957? Säkert ser jag också sånt som fotografen inte såg, han fotograferade något annat men så mycket mer än motivet kommer med i den fotografiska bilden.

Men det finns en gräns, på bildskärmen blir det tillslut bara pixlar, under fotografiets yta kan jag inte se. Eller som Roland Barthes formulerar det “ Så är fotografiet: det kan inte säja det som det låter oss se”.

Pärmen med de tvåtusen negativen kan ses som ett arkiv och är ett fascinerande personligt tidsdokument. Mellan negativfickorna finns Bengt Ljunggrens summariska bildnotiser, korta anteckningar om var och när och vem. Han fotograferade sin värld och bilderna förmedlar ingen åtskillnad mellan det offentliga och det privata. Det ger arkivet en särskilt personlig prägel och pärmen blir till en resa i tiden.

För mig, barnbarnet, var det överraskade att upptäcka att världen som bilderna visar är mig så främmande. Ofta vet jag inte vilka människorna på bilderna är och jag förstår inte vad de gör. Jag kände min morfar mycket väl men jag var ett barn, min värld var en annan än hans. Ibland är vi dock i samma värld; på stranden och vid sommarhuset och vid hans volvo. Där faller ibland fotografens skugga på mig.

Bilderna i pärmen förmedlar det tidstypiska, det regionala, det subjektiva som en episk berättelse som kalejdoskopiskt matas fram. Varje bild är som en öppning till det förgångna men också som den faktiska svartvita ytan den i sig själv är. Fotografier är stumma flygblad, skriver Vilém Flusser och fortsätter: ”Som föremål har de inget värde; deras värde ligger i informationen som de löst och reproducerbart bär på sin yta. De är förebud för de postindustriella samhället överhuvudtaget.”

Fotografen Bengt Ljunggren var en iakttagare och ett tidsvittne. När jag idag tittar på hans bilder kan jag som betraktare ana det som Walter Benjamin beskriver, ”den oansenliga punkt mitt i ett isolerat och länge sedan förgånget ögonblick där framtiden lever så starkt att vi i återblickens perspektiv märker det ännu i denna dag.” .