home
projects
about
links
|
|
I dörren till min lägenhet finns en liten glugg som man kan titta igenom om man vill se vem som står i trapphuset, en halvtrappa snett upp finns ett stort fönster med frostade glasrutor. En kort tid varje vår och höst står solen så att den lyser genom fönstret i trapphuset och rakt in genom hålet i dörren. På hallväggen bakom ser man då en liten knivskarp, uppochnervänd avbild av fönstret i trapphuset: hallen har blivit en camera obscura.
Det uppochnervända fönstret i hallen avbildar fönstret i trapphuset, det kan jag se när jag öppnar dörren. Ljusbilden avbildar en realitet men när solen flyttar på sig finns inte bilden längre. Satte jag ett fotopapper på väggen som jag sen framkallade skulle jag ha bilden kvar. Jag skulle ha sparat ljuset och jag skulle ha sparat tillfället; den tiden då solen lyste genom fönstret i trapphuset.
Fotografiets magi: i den sparade bilden är alltid tidsmomentet närvarande. Just när man knäppt en bild flyttar motivet på sig och det som nyss var finns nu bara i kameran. När jag sen tittar på bilden säger den: detta har varit. I essän Det ljusa rummet skriver Roland Barthes att fotografiet inte nödvändigtvis säjer att något inte längre finns men det säjer att något har funnits. Och därför ser vi på fotografiet på ett sätt som vi aldrig skulle se på en målning. Vilém Flusser skriver om den tekniskt producerade bilden i Filosofi för fotografin: ”De tekniska bildernas skenbart osymboliska karaktär får betrakataren att se bilderna inte som bilder utan som fönster. Han tror dem som sina egna ögon.”
För några år sedan hittade jag i sommarstugan på Gotland en pärm med negativ i gulnade negativfickor, mellan varje blad med negativ fanns en maskinskriven halv A4 sida, delad på längden, med korta bildnotiser. Bilderna är från 1950- och början av 1960-talet och de är tagna av min morfar Bengt Ljunggren. En dold bildskatt, negativ i icketransparenta fickor är svårtillgängliga bilder. Jag kunde titta på dem först efter att ha skannat in alla negativen så att jag hade dem digitalt i datorn.
Bengt Ljunggrens bilder är en blandning av arbete och privatliv utan någon som helst uppdelning. Han var agronom och inte fotograf till yrket och bilderna är från hans vardag, framförallt hans arbetsvardag. Han dokumenterade sin krets med kollegor på studieresor, undersökningar och aktionsdagar och han har fotograferat hästar och får. Bland de över tvåtusen negativen i pärmen finns hundratals hästbilder. Hästarna står uppställda i profil, gigantiska blankpolerade ardennerhästar eller små toviga gotlandsruss. På en del bilder finns familjemedlemmar med ute hos russen på Lojstahed. Annars är familjen vid sommarstugan, sommar efter sommar läser de tidningen halvliggandes i sina solstolar.
Bengt Ljunggren verkar ha haft med sig kameran jämt och han tycks ha tagit sina bilder omärkligt, som snapshots, när folk var i aktion; några män tvingar i ett får någonting, andra är på väg ut i hampafälten, på kafferepet sitter de med lyfta koppar. Mycket sällan hittar jag en bild där en grupp människor ställt upp sig för att bli avfotograferade. Det ger föreställningen av att de fotograferade var omedvetna om fotografen, ja fotografen, min morfar, blir i det närmaste osynlig. Fanns det en tom plats för fotografen vid kaffebordet? Men han är ändå närvarande i sina bilder, inte sällan finns fotografens skugga med i bilden. Bilderna förmedlar via kameran hans blick. Att fotografera innebär att vara en icke ingripande iakttagare skriver Susan Sontag och att iaktta förutsätter en viss distans till det man ser. Bilderna här är tagna av en av aktörerna, min morfar var ju med som husdjurskonsulent på baggedagen eller hästpremieringen men som fotograf vid samma tillfälle tar han ett steg tillbaka och skapar därmed den för den fotografiska estetiken viktiga distansen. |
|